Min morfar
2013-12-20 @ 19:17:12
Jag kommer ihåg det som om det var igår. Du var väldigt sjuk och mamma var hos dig. Den 19 december 2002 skulle mamma hämta mig i skolan och sedan skulle vi åka till Göteborg för att gå på Liseberg med dig, som ett sista bra minne av dig. Men så blev det aldrig..
En lärare kom och hämtade mig och sa att jag snart skulle åka, så jag gick med henne och väntade. Då sa hon att pappa skulle hämta mig istället och att jag skulle ta hand om mamma, men jag förstog inte alls varför hon sa så, det var ju morfar som var sjuk, inte mamma.
När vi hade kommit ut till bilen fick jag höra en av dom värsta meningarna jag har hört. Jag kommer inte ihåg exakt hur pappa sa, det har jag förträngt. Men det han sa var att morfar var död.
Jag förstog verkligen ingenting, jag var bara 7 år och morfar var hela min värld. Jag bara satt där helt tyst
Jag förstog verkligen ingenting, jag var bara 7 år och morfar var hela min värld. Jag bara satt där helt tyst
i en halvtimme sen började tårarna bara spruta. Jag satt och grät och skrek hela vägen till Göteborg.
När vi kom fram hade dom redan gjort i ordning dig, tagit på dig fina kläder och rakat dig osv. Du var så fin. Jag kommer ihåg att jag tog tag i din hand, som redan var iskall. Trotts att jag såg dig ligga där framför mig så ville jag ändå inte förstå att det verkligen var sant.
Varje dag ända fram till begravningen så förnekade jag bara vad som hade hänt. Jag trodde att du bara var väldigt trött och sov riktigt djupt. Jag trodde att du skulle vakna igen. När det var dags för begravning trodde jag fortfarande det. Så när vi satt där kände jag mig nästan glad, för jag var så säker på att kistlocket helt plötsligt skulle öppnas och där skulle du komma upp helt nyvaken.
Det var inte förens jag och farmor gick fram och la våra rosor på din kista, och alla i den fullsatta kyrkan kollade på och grät, det var först då jag förstog att du verkligen var död. Då kom alla tårarna och dom ville aldrig sluta rinna.
Det var inte förens jag och farmor gick fram och la våra rosor på din kista, och alla i den fullsatta kyrkan kollade på och grät, det var först då jag förstog att du verkligen var död. Då kom alla tårarna och dom ville aldrig sluta rinna.
Igår var det 11 år sedan som jag såg dig ligga där alldeles kall. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig och saknat dig. Du är den bästa människan som någonsin funnits, och jag är så glad att jag fick ha dig i mitt liv, även om jag hellre hade haft dig här resten av mitt liv.
Men jag vet att du fortfarande är här med mig. Trotts att jag inte kan se dig, så kan jag känna att du är här, och aldrig lämnar min sida.
Jag älskar dig moffa, <3
Jag älskar dig moffa, <3
Kommentarer
